”Ibland gäller det att inte läsa för mycket”
”Ibland gäller det att inte läsa för mycket”. Så inleder Alan Asaid sin krönika på Under Strecket i Svd 2009-04-11. Resten av texten är ett utomordentligt exempel på hur någon skriver som har läst för mycket. (Avsikten är nog att ge sken av att vara mycket beläst).
Dante Alighieri (detalj) - public domain
Jag har efter två genomläsningar inte riktigt förstått vad han vill ha sagt (annat än att han är beläst inom lämplig högkulturell litteratur inom just litteratur), men det handlar om Dante och dennes verk, eller hur dennes verk står sig idag, eller hur dennes verk mottagits genom tiderna, eller vad vissa andra litteraturkritiker anser om Dante idag, jag förstår inte riktigt. Anledning till att texten är svår att ta till sig, och därmed hitta dess röda tråd, dess bakomliggande syfte eller tes – dess existensberättigande – är passager som denna:
Klassikern kan i denna förståelse synas som bärare av specifikt erfarenhetsstoff; ett behändigt inkapslat men utvinningsbart jäsningsämne, absorberande och manifesterande en viss civilisations självsyn och referensramar. Klassikern kan i den meningen förvisso också förstås som avlad i interaktion med mänskliga sinnen och kynnen; en frukt av reception och omläsningar.
Jag tror jag skulle kunna översätta det så här:
En (litterär) klassiker innehåller sin samtids värderingar och föreställningsvärld. Den kan därmed läsas som om någon verklig person från den tiden skrivit den.
Med andra ord:
En klassiker är skriven i en viss tid, och den tiden präglar boken. (underförstått är - antar jag – att det är intressant att läsa denna klassiker för den säger något om sin tid)
Hur svårt var det att formulera.
Den överlästa kultureliten verkar känna att inget är för enkelt att fomrulera, inget är för enkelt att beskriva. Man hämtar allt desperata formuleringar och liknelser från sitt breda bibliotek utav begrepp och utryck i rädlsa för att inte verka för banal. I värsta fall hittar de på egna formuleringa (”ett behändigt inkapslat men utvinningsbart jäsningsämne”, vad är det?) som sparkar läsaren allt längre från förfatarens egentliga intentioner.
Problemet är att ju unikare och kanske (och förhoppningsvis) till och med vackrare fomuleringar man hittar, ju oexaktagre blir man i sin text. Läsaren och författaren blir alltmer osynkroniserade, och till slut är textens innebörd för dem helt olika.
I litteratur må det fungera, då det som ju med all konst är betraktaren som avgör verkets betydelse. Åtminsone heter det så. Det gör inget om innehållet uppfattas väldigt olika av olika läsare. Huvudsaken var att upplevelsen av angenäm. Men vill man föra fram en åsikt, tes eller väcka diskussion, så måste man vara exakt i sina formuleringar så att textens innebörd för läsaren är så lik som möjligt den förfataren ville ge den.
Juridisk text är inte torr och ”krånglig” för att tråka människor (inte alltid iaf), den är exakt. Det ska inte råda några tvivel om vad författarna menade när de skrev den. Textens innebörd ska vara knivskarp. Så är det ju inte alltid, men man gör så gott man kan, och så blir texterna ”juridiska”.
Det är lika illa med synkronisering lärare och författare på ”andra sidan” litteraturen. Det nya skriftspråket; SMS-skrift, chat-text eller vad vi ska kalla det.
Nedan några utdrag från min Facebook (om någon som skrivet någon utav texterna nedan läser detta, så vet jag att ni även behärskar det ”gamla” skriftspråket mycket väl). Samtliga från unga människor 19-20 år.
Till mig:
Du du du. JAg ska göra en liten tråkig databas här borta.
Med en liten söt databasapplikation.
I dessa web 2.0-konversationer är frågor alltid underförstådda. Så översättningen på ovan är:
Är det något speciellt jag behöver tänka på när jag ska koda en databasapplikation på ett okänt webbhotell?
Mellan två Facebook-vänner (från ”internt” samtal):
A: Jag är sådär jättesnabb att svara på fejan märker jag… hehe… såg på din blogg att du fått fason på domänen nu. Gött mos mah fräääänd! Pussis!
B:…. NOT! Ja, du vet, jag är en do:er nu. (Typ, nästan, ungefär, eller nåt). kabaaaaam!
Översatt:
A: Jag är inte så snabb att svara på Facebook märker jag. Såg att du skaffat domän till bloggen. Bra gjort.
B: Nej, det är du inte! Ja nu har jag börjat ta tag i saker (kanske inte ändå). Hörs!
Inte så exakt kan tyckas, men dessa begåvade unga människor (för ni ska veta att de är begåvade) anpassar sitt skriftspråk efter situation och person på ett fantiskti sätt. A och B hade formulerat sig på ett helt annat sätt om de skrivit till några andra personer, t.ex. mig. Jag har läst ”seriösa” texter av samtliga ovanstående och de skulle kunna skriva en EU-ansökan för projektpengar vilken dag som helst.
Poängen är att en text alltid har ett syfte, en avsändare och en mottagare, och dess formuleringar måste anpassas för mottagaren, och till viss del syftet.
Både högkulturell text (Dante-texten ovan) och lågkulturell text (chat-text) är i allmänna ordalag oexakt. Den kan vara mer exakt och därmed ha en högre chans till samklang avsändare och mottagare, om mottagaren är i samma kontext som avsändarens formuleringar är hämtade ifrån.
Dante-texten, måste varit skriven för andra överlästa litteraturvilddjur, inte vanliga människor som jag och de flesta SvD-läsare räknar sig som (tror jag). Och jag undrar, har inte dessa högkulturdjur egna chat-rum att intern-samatal i?
Publiserad: 2009-04-11 23:19
Jag förstår vad du menar, när du skriver att läsarna inte hänger med i texten som den bildade mannen Alan Asaid skrivit. Men det är konst. Vilket du på något sätt kommer runt, men ändå inte stannar i. Du talar otroligt nedsättande om författaren till texten, vilket jag finner otroligt inkompetent av dig, som verkar tro att du är ”något” som man burkar säga nu för tiden. Du kommer säkert kommentera något rörigt tillbaka, du kan ju inte bara låta det här vara utan att sätta mig på plats. Jag förstår inte varför människor inte kan låta människor vara i sig själv ibland, bara ge människor ro. Jag tror därför på karma. Hoppas någon kritiserar dig, i varje steg du tar. Konst, det är det det handlar om.
Det jag ville ha sagt med den texten (antar att du inte förstod vad jag menade) var att om du inte förstår: GÅ VIDARE. Det är inte för dig att förstå. Det är inte inom ditt område. De som känner att de berörs, fastän de kanske inte förstår innehållet, det är för dem, för det är konst, det kan beröra vem som helst men på helt olika plan.
Tack för dina kommentarer, Rosita.
Jag har inget som helst lust att sätta någon på plats. Varför skulle jag det? Vem är jag att göra det? Jag uppfattade inte Alan Asaid’s text som konst. Det var inte givet i textens kontext att den skulle uppfannatas som sådan, anser jag. Och ja, du har rätt, konst är inte mitt starkaste område, inte som begrepp. Jag gillar bra texter som ger mig, något vackra bilder som säger mig något eller fin musik som väcker något; en del upphovsmän kallar dessa sina alster för konst, andra kort och gott: text, bild och ljud. Jag är inte så bra på skillnaden.
Asaids text uppfattade jag som en text på något sätt skulle förändra, eller tillföra något nytt till min uppfattning om Dante, men istället var där en massa – ehuru vackra – lösrykta och svårtydda textsträngar som dansade hit och dit utan synligt mål. Ser man denna text som konst, något som vad jag förstår inte behöver betyda något specifikt, utan ha som mål att explicit tolkas av mottagaren efter dennas premisser, föreställingsvärld och önskemål, och avnjutas såsom en delikatess, så är min kritik troligen obefogad, då ju Dante har väldigt lite med saken att göra. Han bara en orsak, ett inspiratorikst frö, till att väva fram vackra uttryck till envar som uppskattar textbaserad konst.
Så uppfattade jag dock inte situationen. Jag uppfattade texten som en lärdomstext, och som sådan tycker jag den är värd min kritik. Men nu går jag vidare.
Jag har hållit mig i två dagar men nu tror jag det är dags och lägga mig i lite.
Hej Rosita och Martin förresten!
några saker jag hänger upp mig lite på är det Rosita skriver ”GÅ VIDARE. Det är inte för dig att förstå. Det är inte inom ditt område. De som känner att de berörs, fastän de kanske inte förstår innehållet, det är för dem, för det är konst, det kan beröra vem som helst men på helt olika plan.”
Jag förutsätter med tanke på början av din kommentar ovan, att du direkt noterade att artikeln var konst. Medan jag som onekligen tillhör dom inkompetenta inom orådet inte gjorde det. När jag läste din kommentar var jag tvungen och gå tillbaka och läsa artikeln igen för att se om det var något jag missade, men den enda ledtråd jag får är att den är på kultur sidan.
Utan att såra någon så verkar det som man kan summera det hela med, – förstår du det inte så är det konst.
Nästa jag hänger upp sig på är just det Rosita att du anklagar Martin för att vara lite förmer när du själv sedan uttrycker dig på följande sätt ””GÅ VIDARE. Det är inte för dig att förstå. Det är inte inom ditt område.” vad kan vara mer förmer än just dom orden.
Nej Rosita, artikeln som Alan Asaid’s skriver handlar i för sig om konst , men det är Dantes konst och inte Alan Asaid’s text.
Och om du tycker jag har fel så får du gärna ge mig lite ledtrådar hur jag ska på debatter ochn kultur sidor kunna urskilja vilken text som är konst och vilken som är en vanlig debattartikel.
Jag menade inte att artikeln i sig är konst. Jag menade attdet är en orden är konst. Det finns varken rätt eller fel när det kmmer till konst då det handlar om hur var och en uppfattar saken. A.A bollar med orden, det är att uttrycka sig i hans värld, liksom många författares/poeters. Liksom skådespelare gör när de tolkar olika karaktärer i pjäser och filmer.