Världen selekterat | av Martin Nilsson

Föga förvånande så hängde några stora upphovsrättsägare på domstolsdörren redan några timmar in på denna den första IPRED-dagen, då upphovsrättsägare själva får agera poliser och jaga förbrytare. Inget nytt med detta egentligen, hela upphovsrättslagen bygger på att upphovsrättsägeren själv ska bevaka sina rättigheter, men nu får upphovsmannen även vända sig till domstol för att eventuellt få personuppgifter bakom ett IP som upphovsrättsägaren misstänker pysslar med brottslig upphovsrättsverksamhet (typ fildelning utav skyddat material).

Och inte nog med det – utan även det värsta – upphovsrättsinnehavaren har RÄTT att skicka hotbrev med ersättningskrav till den uppspanade misstänkte eventuelle brottslingen (hotet är att dra målet till civilrätt, såsom brukligt enligt upphovsrättslagen).

En inte allt för IT-kunnig privatperson som får ett kravbrev på 10.000 och hot om civilrätt från en mutlinationell musikförläggare, kan mycket väl känna sig tvungen att betala vare sig man är har gjort något eller inte, för att inte riskera både bot och domstolskostnader då han/hon kanske inte ens vet vad han/hon har gjort/får göra med den nya tekniken.

IPRED-lagen har nog godkännts utav politkerna i all välmeningen (även om de stora mediabolagens opinonskonsulter har väckt och drivit frågan), och var nog tänklt att skydda vanliga ”enkla” upphovsrättsägare som lever ”som vanligt folk” på sina kreationer, dvs en vanlig låtskrivare/tonsättare/artist/filmakare med alldagliga uppdrag.

Problemet är dock som följer: de är dessa ”mindre” upphovsrättsägare som har den stora nyttan utav fildelning, hur många artister t.ex. har inte de senaste åren kommit fram från ingenstans tack vare fildelning, hur många indie-filmer och -dataspel har inte vunnit popularitet pga densamma? Denna ”fildelnings-fame” och genererade viral marketing, har säkert genererat mer inkomster än om verken varit totalt okända (varit låsta till traditionella distributionskanaler).

Det är inte heller dessa upphovsrättsägare som skrikit högst (och betalat opionsfirmorna mest), utan de upphovsrättsägare som redan är etablerade och tjänar bra på ”laglig” distribuion. Men som vill tjäna mer, i tron att varje fildelat verk, är ett verk som någon skulle ha betalat för om det inte fildelats. En av internets största missuppfattningar, men mer om det en annna gång.

Det är inte ens de framgångrika upphovsrättsägarna själva som skrikit och nu timmar efter IPRED-lagen börjar gälla anväder den, utan deras representanter. Med största sannolikhet är det även de som på okända sätt jagat upp de IP-nummer som de nu vill ha en person till, så att de kan skicka kravbrev.

Vanligt folk vågar inte längre fildela. Den lokala folkmusikföreingen i Torslanda har inte längre någon distribtion utanför nära och kära, den oberoende filmamakren i Borlänge får försöka sprida sin film via det allt vekare biograf-nätet istället. Allt medan de stora medieföretagen kräver vanligt folk på pengar för produkter de i många fall förmodligen aldrig skulle köpt ändå (de produkter man gillar köper man i regel, diskussion kring detta en annan gång).

Borta på Newsmill har Hireen von Wachenfeldt varit igång igen. Jämlikhetskämpen, feministen om ni så vill, har lyckats dra halva mänskligheten över en kam igen. För något år sedan var vi alla män djur (vilket vi är, kvinnor också, så egentligen var det inte konstigt, men det var tyvärr inte så hon menade), nu dödar vi för att vi just är män.

Hon drar denna slutsats efter den senaste tragiska dödsskjutningen på en skola i Tyskland, där förövaren var en man (mer ungdom av manligt kön faktiskt).

Jag är medveten om (läs: hoppas) att det är en medvetet provokativ titel – ”Han dödar för att han är man” – men tyvärr nyanserar hon inte detta i artikeln, utan slutsaten kvarstår i slutet av artikeln; att grabben sköt ihjäl en massa oskyldiga människor….för att han var man!?

Tänk vad en liten kromosom kan ställa till med. Hon för naturligtvis inte fram några biologiska argument, utan hänvisar till luddiga gamla klyschiga miljösociala argument, såsom att när dagispersonalen bara tycker det är charmigt att Erik drar Lisa i håret, för att det är tecken på att han gillar henne. Enligt Hireen lärs dig då pojken att koppla ihop kärlek/sex med våld.

Argumentationen är brilliant i sin fantastiska naivitet.

1. Dagispersonal är till 99% kvinnor (inte statistiskt underbyggt. Bygger på empiriska studier). Det är de som kopplar ihop kärlek med våld i och med att de tycker det är charmigt att Erik drar Lisa i håret. Att pojken – om man han nu gör det – lär sig av detta att våld och kärlek hör ihop så har han lärt sig det på dagis utav kvinnor – inte för att han är född man.Hireens poäng är förmodligen här att de behandlar honom på det sättet för att han är just man, men jag ignorerar det, då det förstör min argumentation. Min poäng är att det enligt detta inte är mannens fel, utan att rubriken på artikeln i så fall skulle vara ”Han dödar för att kvinnorna har lärt honom det på dagis”.
2. Jag har väldigt, väldigt, väldigt och väldigt svårt att se att alla de duktiga kvinnor (och alldeles för få män) som arbetar på dagis skulle acceptera att någon (pojke eller flicka) drog en annan i håret, än mindre tycka detta var charmigt. Baserat på empiriska studier (3 barn, 3 dagis).Hireen måste leva kvar i sina fördomsfulla barnböcker från 40-/50-/60-talet (jag vet inte vilket), då pojkar sprang runt och jagade med trägevär i kortbyxor och flickorna i sina söta klänningar beundrande såg på medan de matade bebisdockor.
3. Stående argument i alla dessa man/kvinnor-diskussioner: man kan inte diskutera män som en enhetlig grupp enbart baserat på socialantropologi/miljösociologi/kalla det vad ni vill.  Det enda som förenar oss alla män är biologi. Så finns det inga biologiska argument, förfina siktet för pajkastningen, avgränsa gruppen som ska få påhoppen med något, jag vet inte vad.  I regel finns det inget att säga om andemeningen i påhoppen, det träffar bara så brett att det blir urvattnat.Hireen nämner mycket riktigt att man inte kan dra alla män över en kam, men det hindra henne att göra det meningarna efteråt.

Ja, så fick jag det ur systemet. Thank u very much.

(ursäkta blogguppehållet)

Nu har det tydligen bestämts på central nivå att jag är sosse. Denna anspråkslösa blogg är nu officiellt upptagen på listan ”aktiva S-bloggar”, något slags inofficiellt komplement till http://www.s-bloggar.se/ (en samlingsplats för populära sosse-bloggar). Det är Erik Laakso, en politiskt intresserad kille från Tierp som placerat mig där.

Den enda anledning jag kan komma på att är jag har Nishas (och Kristers) blogg på min respekt-lista. Nisha solar på den sidan staketet Erik Laakso hänger, så att säga. Å andra sidan har jag en lika begåvad flicka, Chatarina Enblad Nordlund, på samma respekt-lista, och utan att sticka ut hakan – för jag vet inte -  vågar jag nog påstå att hon solar på motsatta sidan (vilket också är den sida på vilken undertecknad dricker sitt iste i hängmattan).

En lätt inblick i sossarnas realpolitiska analysmetoder.

(jag antar alla web 2.0 -under såsom trackbacks och pingbacks kommer att göra att min listning försvinner ganska snart efter att jag tryckt på publisera-knappen för denna post )

Idag startar Dreamhack Winter 2008 i Jönköping, och här sitter jag på jobbet och skriver utbildningmaterial om HTML, CSS, Javascript och DOM, kanske inte det intressantaste inslaget i jobbet. Några elever har lyckats ta ledigt för sagda verksamhet. Förstår inte hur det gick till.

Ibland räcker jolt-kolans healing bara till 50 instanser

Jag har aldrig varit på ett Dreamhack, och hade jag det, hade jag varit tegelstensstor NMT-telefon bland pekskärmstyrda 3G-telefoner, både hårdvarumässigt och åldersmässigt (i bästa fall blivit misstagen för att vara en besökande äldre spelcelebritet som t.ex. nån typ legendarisk speldesigner) – dessutom drickar jag inte jolt, jag håller mig till kaffe – men det hade varit grymt roligt att bara under några dagar helt och hållet , och bland likasinnade, få hänge mig åt några favoritspel.

Nåväl, Dreamhack finns på min innan-jag-dör-lista, och förhoppningsvis är det några år tills listan blir obsolet.

Nu har jag hört det igen. Senast när jag nu var på föräldramöte. Rektorn sade:

”Vi har ett antal styrdokument vi måste förhålla oss till.”

Jag har hört det många, många gånger – lagar, förordningar ner till allmänna råd och som sagt skolans styrdokument (som innehålller alla sorter)  – och tankarna jag nu beskriver kommer varenda gång. Varför förhåller sig en svensk till lagar, och inte kort och dock följer eller lyder?

Det är som om en svensk lätt naivt vill markera ett virtuellt obeoerende och självbestämmande: ”Ok, jag förstår att det finns en regel kring detta som bör följas, men jag gör det i så fall på mina villkor efter nogrannt övervägande.”

Hur ska jag förhålla mig till detta förbud?

Svensken lyder inga lagar, hon/han anpassar sina handlingar efter dessa, om de går/verkar vettigt. Hon/han förhåller sig (eller sin verksamhet) till lagen.

Ironin är att svensken samtidigt är bland de bästa i världen på att lyda de dolda lagarna, dvs de oskrivna ”lagarna” som t.ex. säger att man bildar kö om många ska göra samma sak samtidigt. Speciellt på moralområdet finns det många dolda lagar som vensken följer.

Jag hade en vän på besök och diskussionen om Pirate Bay och de där tillgängliggjorda offentliga bilderna på de mördare Arbogabarnen kom upp. Han var upprörd över att Pirate Bay tillåtet deras spridning med sin tjänst. Men att begränsa offentlighetsprincipen så att de bilder av den typen inte kunde spridas ville han inte. Den var vi ju bägge överrens om behövdes för rättssäkerheten.

Så vad var problemet. Jo, enligt vännen var visserligen inte olagligt att sprida bilderna, men de (PB) borde inse att ”man inte gör så”, han var helt enkelt chockad över att de brutit på en lag som inte finns, en dold lag, man sprider inte stötande bilder från polisutredningar (främst med tanke på dess kränkande innebörd för efterlevande och brottsoffer). Man får, men ska inte.

Hans resonemang gick ungefär: att naturligtvis kan vi inte lagstifta mot sådan spridning  (med tanke på att skydda offentlighetsprincip och yttranderätt) men samtidigt förstår ju alla att man inte kan kan/får göra så. Resnomanget byggde också på att det visserligen är lagligt att begära ut sådant material, men att det i praktiken är svårt/omöjligt för en vanlig medborgare beroende på konstander och logistik, vilket enligt då var bra.

Det är ingufär som med alkoholpolitiken: visst rent formellt måste vi få dricka alkohol, men i praktiken ska vi försvåra det så långt det går (utan att det blir för fåning). Samma med att åka bil. Visst, vi får formellt köra hur mycket bil vi vill, men i praktiken kan vi inte för att skatten medvetet motverkar det (vilket iof är bra, det är ”ni får, men ska inte”-metoden jag ute efter).

Hur ska jag förhålla mig till detta med att jag bara får dricka alkohol i slutet sällskap?

Även dessa ni-får-formellt-men-ska-inte-praktiken-lagar följer svensken hyggligt (alltså den praktiska delen då). Utöver detta så är svensken relativt laglydig (jag har ingen statstik att luta mig tillbaka på här, utan hävdar hörrägen, kanske uppdaterar med sådan).

Inte konstigt att svenken i allt sin laglydighet av både formella, praktiska och dolda lagar, vill markera sitt (virtuella) oberoende och obundehet med att man förhåller sig till demokratiskt skapade regler som råder i vårt smahälle (och får nog säga att alla typer av regler ovan nämnt är demokratiskt skapade i någon mening)

De stora drakarna har aldrig behövt följa trender. De ansluter när trenden inte längre är en trend och eventuellt överlevde till norm. Både IKEA och H&M var t.ex. mäkligt sent ut med köpsajter. De hade råd att vänta och det med rätta. Inder IT-bubblan kallades alla företag som sålde något på nätet för just IT-bolag (hur mycket IT var boo.com egentligen t.ex.). Kanske IKEA och H&M väntade för att slippa bli IT-föreag? (not, var rolig här)

Nej, i begynnelsen av mer avancerade webbplatser platser, t.ex. för online-köp, som inte bara ska innehålle användarvänliga funktioner för produktersökning, webbplatsen ska också kopplas tillde interna databaserna, så att lager och försäljning är ihopkopplade med surfarens aktiviterter och beställningar. Dessutom måste själva köpet gå säkert till. Dessa funktioner var inte inte nedladdningsbara som open source, eller som aktiverbara funktioner i ett publiseringsverktyg, för vilken 14-åring som helst att lätt sätta upp. Nej, här andlade det upp stora kontrakt med s.k. dataföretag och mycket trassel både före och efter lansering medan man skruvade på tekniken.

De stora hade råd att vänta tills de inledande trendskapande manövrarna var över.

(hm, det var ett långt avvik)

Nu till ämnet.

Nu har Google släppt nya funktioner till sin sökmotor. ”Sökare” (har inte kolla om man måste vara reggad, jag var inloggad när jag kollade) kan rösta upp sökträffar och helt och hållet ta bort träffar som man aldrig vill ha med igen.

Till slut kan användare vara med och påverka innehållet (vilket definierar web 2.0) på Google. De ska naturligtvis inte kunna påverka Googles algoritmer, men ett parallelsystem där man kan få ”communitiens” åsikt om träffar är jy lysande. Och som sagt tagga bort helt ovidkommande träffar som man inte vill ha igen (som alla dessa bloggar som så smart länkat sig in i Google sök-algoritmer)

Jag har ju tidigare fört fram åsikten att det är dags web 2.0 övergår från trend till norm (och web 3.o blir trend istället) och därmed blir av med överdrifter, men just detta är ett många bra inslag.

Men funktionerna bara google.com inte inte google.se. Varför?