Världen selekterat | av Martin Nilsson

Föga förvånande så hängde några stora upphovsrättsägare på domstolsdörren redan några timmar in på denna den första IPRED-dagen, då upphovsrättsägare själva får agera poliser och jaga förbrytare. Inget nytt med detta egentligen, hela upphovsrättslagen bygger på att upphovsrättsägeren själv ska bevaka sina rättigheter, men nu får upphovsmannen även vända sig till domstol för att eventuellt få personuppgifter bakom ett IP som upphovsrättsägaren misstänker pysslar med brottslig upphovsrättsverksamhet (typ fildelning utav skyddat material).

Och inte nog med det – utan även det värsta – upphovsrättsinnehavaren har RÄTT att skicka hotbrev med ersättningskrav till den uppspanade misstänkte eventuelle brottslingen (hotet är att dra målet till civilrätt, såsom brukligt enligt upphovsrättslagen).

En inte allt för IT-kunnig privatperson som får ett kravbrev på 10.000 och hot om civilrätt från en mutlinationell musikförläggare, kan mycket väl känna sig tvungen att betala vare sig man är har gjort något eller inte, för att inte riskera både bot och domstolskostnader då han/hon kanske inte ens vet vad han/hon har gjort/får göra med den nya tekniken.

IPRED-lagen har nog godkännts utav politkerna i all välmeningen (även om de stora mediabolagens opinonskonsulter har väckt och drivit frågan), och var nog tänklt att skydda vanliga ”enkla” upphovsrättsägare som lever ”som vanligt folk” på sina kreationer, dvs en vanlig låtskrivare/tonsättare/artist/filmakare med alldagliga uppdrag.

Problemet är dock som följer: de är dessa ”mindre” upphovsrättsägare som har den stora nyttan utav fildelning, hur många artister t.ex. har inte de senaste åren kommit fram från ingenstans tack vare fildelning, hur många indie-filmer och -dataspel har inte vunnit popularitet pga densamma? Denna ”fildelnings-fame” och genererade viral marketing, har säkert genererat mer inkomster än om verken varit totalt okända (varit låsta till traditionella distributionskanaler).

Det är inte heller dessa upphovsrättsägare som skrikit högst (och betalat opionsfirmorna mest), utan de upphovsrättsägare som redan är etablerade och tjänar bra på ”laglig” distribuion. Men som vill tjäna mer, i tron att varje fildelat verk, är ett verk som någon skulle ha betalat för om det inte fildelats. En av internets största missuppfattningar, men mer om det en annna gång.

Det är inte ens de framgångrika upphovsrättsägarna själva som skrikit och nu timmar efter IPRED-lagen börjar gälla anväder den, utan deras representanter. Med största sannolikhet är det även de som på okända sätt jagat upp de IP-nummer som de nu vill ha en person till, så att de kan skicka kravbrev.

Vanligt folk vågar inte längre fildela. Den lokala folkmusikföreingen i Torslanda har inte längre någon distribtion utanför nära och kära, den oberoende filmamakren i Borlänge får försöka sprida sin film via det allt vekare biograf-nätet istället. Allt medan de stora medieföretagen kräver vanligt folk på pengar för produkter de i många fall förmodligen aldrig skulle köpt ändå (de produkter man gillar köper man i regel, diskussion kring detta en annan gång).

(ursäkta blogguppehållet)

Nu har det tydligen bestämts på central nivå att jag är sosse. Denna anspråkslösa blogg är nu officiellt upptagen på listan ”aktiva S-bloggar”, något slags inofficiellt komplement till http://www.s-bloggar.se/ (en samlingsplats för populära sosse-bloggar). Det är Erik Laakso, en politiskt intresserad kille från Tierp som placerat mig där.

Den enda anledning jag kan komma på att är jag har Nishas (och Kristers) blogg på min respekt-lista. Nisha solar på den sidan staketet Erik Laakso hänger, så att säga. Å andra sidan har jag en lika begåvad flicka, Chatarina Enblad Nordlund, på samma respekt-lista, och utan att sticka ut hakan – för jag vet inte -  vågar jag nog påstå att hon solar på motsatta sidan (vilket också är den sida på vilken undertecknad dricker sitt iste i hängmattan).

En lätt inblick i sossarnas realpolitiska analysmetoder.

(jag antar alla web 2.0 -under såsom trackbacks och pingbacks kommer att göra att min listning försvinner ganska snart efter att jag tryckt på publisera-knappen för denna post )

När ska detta överdrivna Web 2.0-socialiserande ebba ut? Webbbaserade sociala nätverk är inte bara här för att stanna, det kommer var en av viktigaste sociala mötesplatserna, och är det redan för många människor. Men detta med att socialisera och skapa sociala webbnätverk bara för att man kan, inte för att det behövs, när går det nyhetens behag över?

"My social network", Är det inte dags Web 2.0 uppgraderas till Web 3.0 och balanserar lite mer mot innehåll (igen)

Nu kan du skapa profiler, addera kompisar, redovisa intressen, gå med i grupper, ladda upp privata bilder, och – framför allt chatta – på varende liten obetydlig webbplats. På webbplatser med inriktning, främst då ämnesinriktning, är detta naturligt, men allmänna TV-kanaler, tidningar och köpsajter. Halllå. Lägg krutet på eget innehåll istället.

Många ”sociala tjänster” på kommersiella webbplaster är bara ett sätt att få kunder att registrera sig och bli nåbara för markandsföring och sätta personer bakom statistiken. Kvantitativ data förvandlas till kvalitativ.

Du har redogjort för din ålder, angivit din adress och kön. Kanske taggat några intressen. Sedan är det bara att följa ditt surfande och tjänsteutnyttjande på webbplasten och anpassa sina affärsmodeller efter de datanalyserna.

Vill man ändå skapa sig ett allmängiltigt webbbaserat socialt nätverk (branschterm: community), för grannsämjan, frimärksklubben eller bandylaget så är detta en bra plats att göra det på. Fritt från kapitalistisk betedeendeanalys. Tror jag.

SvD skriver att flygbolaget Virgin Atlantic har avskedat 13 anställda för att de kritiserat sin arbetsgivare och några av bolagets passagerare på nätverkssajten Facebook.

Hm, någon kanske skulle avskeda någon övertalig chef på samma bolag som tydligen har så mycket tid över att han/hon hittar dessa kommentarer på Facebook. (Ja, jag vet, chefen kanha varti deras vänner, eller någon kund på något sätt såg kommentarerna, men ändå).

Jag slutar ändå inte förvånas hur folk låter bli att inse att allt (med undantag naturligtvis) på internet är nå- och sökbart av alla, och envisas med att skriva/publisera ”intern” information. Som typ online-dagböcker / bloggar

Den här killen har av någon anledning bitit ihop och tagit på sig uppgiften att läsa, förstå, analysera – och sist -recensera bloggarna på en bloggtop (kag vet inte hur denna sammanställs). Jag känner igen många namn från media men har annars bara mina fördomar att gå på vad gäller både människorna bakom bloggarna, men kanske främst själva bloggarna.

Kortfattat så är alla recensioner (nja, de tre jagläst iaf) intellektuella sågningar, ett desperat utrop efter förståelse vad som drar folk till dessa bloggar. Innehållen ska tydligen vara (mer eller mycket mindre) dåligt formulerat varsagsdravel, utan eftertanke, begrundan eller nysyn. Bara ren klen beskrivning av deras egna dagliga göromål, inte sällan kopplade till mode och statusmaterialism.

Jag har själv ingen egen uppfattning i frågan då jag inte läst bloggarna, men säger Word! ändå, då recensionerna spot-on bekräftar mina fördomar. Lite orättvist egentligen då jag knappast är målgrupp för bloggarna, men det är ju ändå lite bekymmersamt att det är sådan ”prosa” som läses mest online.